I veckan som var så ringde min läkare mig för att berätta att dom nu har hittat ett behandlingshem åt mig i Sävsjö. Jag sökte på google och läste lite om det. Dom är inriktat på DBT-behandling som också sägs vara den mest effektiva behandlingen för oss som har borderline. Ska snart iväg dit på studiebesök och få mer information. Det är spännande samtidigt som det känns fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte om jag klarar av att vara borta hemifrån såpass länge som det är sagt att jag ska ligga inne, 6 månader. Kommer bli jobbigt med permissioner också med tanke på att hemmet ligger en bit bort. Men jag kan inte tacka nej nu, enligt läkaren så är jag inte tillräckligt akut och det finns egentligen inga pengar för att kunna ha mig där. Men chefen över psykriatrin har dragit i alla trådar han kunde och fixade en plats och pengar till mig. Så nu är det bara att hoppas att det går bra. Jag har lovat mig själv att leva fan om jag inte trivs där. Dessutom så pratade jag med läkaren om min medicinering och berättade att anafranilen är en gudagåva, aldrig tidigare har en medicin gjort så mycket verkan som denna. Men mina antipsykotiska har ingen verkan alls, så jag har fått insatt ännu en antipsykotisk som förhoppningsvis ska hjälpa mig. Bara att hålla tummarna. Ja, jag vet att det inte finns någon mirakelmedicin, men se det som så här, medicineringen är som ett bandage, som hjälper att stötta. Jag är glad att jag inte längre är uppe i 15 olika mediciner, det var så kaotiskt och jag fyllde nävarna med piller. Så vill jag inte ha de. Nu är jag nere på 8 olika mediciner, men kan komma bli fler när provsvaren på magen kommer.

Har inte druckit på evigheter känns det som. Och det har varit fruktansvärt. Men nu är det bara två dagar kvar på pencillinkuren. Till helgen är det dags att kliva in i dimmans värld igen. Och ni anar inte hur mycket jag längtat efter detta. Och nu när jag fyllt 20 så kan inget stoppa mig. Jag kommer att fortsätta dricka även när jag läggs in, jag vägrar leva ett liv som nykter. Alkoholen är min älskare, och jag lämnar den inte. Så till er som klagar, dra åt helvete, ni har inte en endaste aning om vad ni pratar om. Detta är mitt liv, mina val. Stå vid min sida och stötta mig istället för att påpeka alla mina fel.

Nu var det evigheter sen jag skrev ett inlägg. Tyckte det var dags nu. Jag har skaffat en annan blogg där jag skriver mer ingående på saker och ting, som ett sätt att bearbeta och minnas saker. Endast de närmaste som jag litar på kommer att få ta del av den. Men jag funderar på att uppta denna bloggen igen. Många har sagt att dom saknar mitt skrivande och jag saknar det lite också. Mycket har hänt sen jag skrev sist, bland annat har det visat sig att jag har en inflammation i magsäcken, men jag vet inte hur illa det är. Provsvaren kommer förhoppningsvis inom de två närmsta veckorna. Dessutom har jag legat sjuk den sista tiden. Har en dubbel infektion i mun och hals. Har varit rena pest och pinan. Fick pencilin och är inne på min fjärde dag nu. Kan fortfarande inte äta ordentligt, men jag kan prata bättre nu än vad jag gjort den sista tiden. Så det är på väg åt rätt håll. Dessutom har dom hittat ett behandlingshem till mig, i östergötland dock. Jag är kluven, men kommer att gå med på att åka dit och kolla på det iallafall. Johanna har flyttat hit också, och jag älskar det! Trivs så himla bra med henne och hon är en fantastisk sambo! Så saker och ting går framåt, men jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Men det är bara att bita ihop och låtsas.

Igår så fick jag skjuts av Simon in till Lidköping. Var jätte skoj att träffa honom igen eftersom det är cirka fyra år sedan sist. Vad vuxen han har blivit och dessutom manlig. Jätte härligt att höra lite om hans liv och framtidsplaner. Vi bestämde att vi ska ses en annan dag och det ser jag fram emot. Jag åkte in som planerat till Jaana och hon blev jätte glad när jag klev innanför dörren. Jag minns inte ens sist vi träffades. Ja, jag vet att jag har blivit urusel på att vara social och träffa människor men just nu är jag inne i en period då jag vill vara mycket för mig själv. Ni ska se att jag kommer bättra mig senare när tiden är inne. Emma och Jin kom till Jaana vid 22-tiden och vi bänkade oss framför tvn för de kommande spökprogrammen. Jag hade en jätte trevlig natt, rätt skönt att komma hemifrån en stund. Jag fick mig ett par goda skratt. Så tack. Kunde inte somna i natt utan låg och tittade på tv hela morgonen tills jag lyckades somna tre timmar innan det var dags att träffa Erik. Som alltid hade vi jätte trevligt och våra samtal idag har fått mig att tänka en, två, hundra gånger. Vi är mer lika än vad jag någonsin kunnat ana. På ett sätt känns det lite som en trygghet, jag är inte ensam om detta. Men samtidigt är det lite jobbigt, hur ska jag nu reagera? Vad är rätt vad är fel? Men jag har bestämt mig, att ta det som det kommer. Vår relation just nu är härlig och kravlös. Jag är expert på att hamna i "såna" här relationer, hur lyckas jag? Samtidigt som jag är frustrerad så mår jag bra av det. Hur går det ihop? Nej, det är dags att försöka lägga lite känslor på hyllan. Det är dags att försöka leva, så gott det går. Denna veckan har iallafall fått en bra start, så jag kan ju bara hoppas på att veckan kommer fortsätta så.

På tal om ingenting, jag har nu satt ett mål. På min födelsedag ska jag ha gått ner en hel del kilon, eller åtminstone fått ordning på min figur. Jag har insett att jag inte är gjord att vara så att säga smal, jag ska vara kurvig och kvinnlig. Jag ska försöka få tillbaka min forna figur, jag hade faktiskt en mycket vacker kropp.

Jag funderar på att helt sluta blogga, eller börja blogga helt anonymt och vara 100% ärlig om saker och ting. Jag vet inte, jag är ganska kluven. Mitt skrivande på boken står helt still, jag har tappat lusten. Jag har ingen lust att återuppleva mer minnen än vad jag gör nu, det plågar mig tillräckligt.

Beat me, hate me, you can never break me
Will me, thrill me, you can never kill me

Jag och Emma skulle ta bussen hem till mig igår efter festen i Skälvum. Vi fick stopp på bussen och klev på. Då säger busschauffören att det kostar 92 kronor för en enda person att åka in till Götene. Jag blev helt stum, är han galen? Han tuggade tuggummi och var så förbannat dryg mot oss. Det var bara att kliva av bussen. Jag och Emma tittade på varandra och visste inte vad vi skulle säga. Det kostar cirka 80 kronor nattetid att åka hela vägen mellan Lidköping och Götene, men han ville försöka lura oss. Vi blev så arga och vrånga att vi bestämde oss för att gå hem till mig. Det är en bit och det var mörkt ute så vi fick se upp så vi inte blev påkörda. Det tog ungefär två timmar att gå hem till mig med pauser och en omväg som vi fick gå när ett killgäng kom emot oss och började skrika glåpord och hota oss med stryk. Varför håller människor på så? Det är så jävla onödigt. Jag blev inte rädd, men det är ändå obehagligt. Vi låg ju i underläge eftersom vi var enbart två och dom var säkert tio. Men iallafall, vi kom hem som vi skulle, dock med värk i benen. Idag har jag fått ta hål på ett ex antal blåsor som jag fått under fötterna och jag har haft fruktansvärt ont i ena foten. Kan inte gå ordentligt på just den foten, så jag haltar och ser allmänt dum ut. Idag känner jag mig ganska sliten i kroppen så jag unnar mig en hel dags slappande.

Ni tycker säkert att jag är jätte patetisk, men jag är tokförälskad i Michael Jackson. Han vill liksom inte försvinna ur mitt huvud. Visst, jag har alltid tyckt om honom och så, men nu är jag begeistrad i honom! Han är så ofantligt vacker, och hans röst är så förbannat jävla bra! Kunde jag så skulle jag gifta mig med honom. Jag och Maddis gjorde en sak förut för att hedra honom och jag kan knappt med ord beskriva vilka känslor jag kände just då. Det var en obeskrivlig upplevelse. Iallafall, har varit en liten fest hemma hos mamma och det har varit mycket trevligt. Fast jag har lärt mig en sak, ex kan vara jävligt jobbiga. Idag har jag tagit mitt första nakenbad, och det var mycket skönt. Enorm frihetskänsla. Har lyckats bli lite små lullig, men inte full. Men jag är nöjd ändå. Just nu är jag sugen på att gå på en stor fest med massor av människor, det hade varit väldigt kul. Jag ska strax gå och vara social med mamma och C innan jag och Emma tar bussen hem till mig. Ville bara säga att jag är okej, knappt okej men det får gå. Jag mår inte speciellt bra, men jag har hittat små saker som underlättar livet lite. Iallafall för stunden. Vi kan låtsas att det är okej. Okej?!

Jag är nog inte ensam när jag säger att jag har en Michael Jackson-fanatisk period just nu. Hans musik dånar ur mina högtalare och jag ryser när jag hör hans fantastiska röst. Jag tror jag har kärat ner mig i honom. Maddis sov över från igår tills idag och vi har suttit och kollat igenom massor med musikvideor som han gjort. Han är så vacker, hela jag skriker av glädje när jag ser honom röra sig i takt med musiken. Jag kan inte förstå att han är död, borta för all framtid. Jag kommer aldrig någonsin att få se en utav mina största idoler. Insikten gör ont och jag avundas alla som fick chansen att ta del av hans magi, att få se honom på riktigt. Tänk att en enda människa kan få hela världen att reagera.

Jag vet inte vad det är med mig idag. Jag känner mig gråtfärdig, som om jag skulle börja gråta när som helst. Jag är jätte känslig idag. Just nu har jag så mycket tankar i huvudet som gör ont och de verkar inte vilja försvinna.

För ett par dagar sen avled en utav världens största artister genom tiderna, Michael Jackson.  Jag måste säga att det kom som en chock, både för mig och övriga världen. Jag har alltid gillat honom, hans musik har funnits där under hela mitt liv. Så fantastiska texter, så häftiga musikvideor och hans himmelska danssteg! Jag minns när jag som liten försökte mig på att dansa som honom, vilket inte gick alls bra. Jag minns alla gånger jag sjungit till hans låtar och blivit helt exhalterad! Det finns mycket att säga om honom, men jag tycker att han är ett musikgeni, en legend som för evigt kommer att leva vidare genom sin musik. Jag älskar hans låtar och det lär jag alltid att göra och han som person har alltid fascinerat mig.  I mina ögon ser jag en vacker man med ett bländande leende, inte den där människan som sägs att ha utnyttjat barn sexuellt. Jag vet inte ens om jag vill tro på det. Det kvittar egentligen, för det är hans fantastiska musik som betyder så mycket för mig. Det är med stor sorg och saknad som han lämnat denna värld, och jag kommer för alltid att minnas honom.

Vila i frid.
1958.08.29 - 2009.06.25

Åh, du anar inte hur pirrig du gör mig. Minsta lilla ord från dig får hela mig att skina upp. Jag kan inte sluta tänka på dig, ditt leende, dina fantastiska kyssar. Du är så underbar och du gör mig knäsvag. Jag har varit förälskad förr men jag har aldrig känt på detta sättet. Jag är fullkomligt galen i dig! Jag kan, utan att ljuga, säga att jag älskar dig. Jag trodde aldrig att jag skulle falla för dig, jag kände dig inte ens först. Men nu, nu är jag tokförälskad i dig. Jag har svårt för närhet, men med dig vill jag bara vara nära så mycket jag kan.

I only wanna be with you.

Natten har varit givande. Haft många trevliga konversationer på msn. Jag har fått svar på en del frågor jag hade, och det var svar som gjorde mig glad. Nu kan jag slappna av lite. Egentligen borde jag sova, men jag är alldeles för upprymd för det just nu. Jag känner mig pigg och inte ett dugg trött. Men jag ska inom kort lägga mig och försöka somna. Inför morgondagen har jag inget planerat alls. Troligtvis så kommer jag sova bort mestadelen av dagen, men det gör inget.

Spenderade även gårdagen i Skälvum. Mamma bad mig så snällt att komma tillbaka, så jag satte mig på bussen dit. På kvällen så övningskörde jag och Maddis samtidigt som vi åkte och badade, eller rättare sagt försökte bada. Det var alldeles för kallt, men Mattias och Jennie kastade sig glatt i vattnet. Hade jätte svårt att somna i natt, låg och vred och vände mig i flera timmar. Men jag fick mig några timmars sömn till slut. Idag har jag hjälpt mamma med att rensa en utav deras garderober, och snacka om att dom har mycket skit som bara ligger. Passade även på att ha en pratstund med Maddis om kärlek. Det glädjer mig att se henne förälskad, men jag är avundsjuk. Hon har den hon kärat ner sig i, vilket jag inte har. Kanske är det dags att börja ignorera det jag känner och försöka gå vidare? Jag blir inte lyckligare av att gå omkring med obesvarade känslor. Nej, kärlek är inget för mig, det går bara åt helvete varje gång. Jag och mamma har börjat planera lite smått inför min kommande 20-årsfest och redan nu är det ungefär 50 personer som ska bjudas. Det är inte troligt att alla kommer, men jag hoppas så många som möjligt kommer. Tänkte i september skicka ut inbjudningarna. Annars ska jag tillbringa resten av kvällen och natten framför tvn, det kommer ju en massa spökprogram som jag vill se.

Varit två dagar ute hos mamma. Så skönt att få lite tid för varandra utan män och barn omkring. Igår satt vi ute på altanen under åskvädret och tittade på alla vackra blixtar. Regnet smattrade mot plåttaket och jag enbart njöt. Idag fick jag för mig att åka hem, vet inte riktigt varför och jag ångrar mig lite smått. Det är olidligt varmt och fastän jag sitter i bara underkläder så svettas jag som en gris. Jag mår inte speciellt bra just nu, har kraftig ångest. Jag börjar fundera, kommer jag alltid att må så här dåligt? Just nu gör allt bara så ont. Jag försöker att se framåt men just nu kan jag bara se dimma. Har egentligen massor som jag skulle vilja få ur mig, men jag väljer att hålla det inom mig istället.

Två glada saker som hänt är att jag och Jennie återupptagit kontakten, och jag har saknat henne. Den andra saken är att det i år blir Arvika Mârten.


När jag dör så vill jag att Ted Gärdestad - Jag vill ha en egen måne ska spelas på min begravning.

Jag vet inte hur många gånger varje dag som jag kommer på mig själv att tänka på dig. Det är så galet, jag är galen i dig.

Helgen har varit helt okej, Johanna har ju varit här på besök. Vi har tagit årets första dopp i sjön, och det var kallt! Men samtidigt en skön upplevelse. Sen har vi varit på fest hos Nadine och Linus. Jag hade iallafall väldigt trevligt, skrattade massor. Jag och Johanna har passat på att slappa massvis också. Har varit väldigt skönt att bara ta det lugnt och njuta av tiden med varandra. Idag åkte hon hem och nästa vecka ska hon på Arvikafestivalen. Jag är väldigt avundsjuk på henne. Men nästa år ska jag allt se till att ta mig iväg på det! Idag kommer mamma och småsyskonen hem från semestern, och jag har saknat dom alla tre, speciellt mamma. Hon har lovat mig att vi i nästa vecka ska börja med övningskörningen och det ser jag fram emot! Jag har länge velat ta körkort, men det har varit flera hinder ivägen. Fast nu ska jag äntligen börja! Så förhoppningsvis har jag körkort nästa år. Det känns ganska skönt att ha lite saker att se fram emot, det är en slags trygghet. De senaste dagarna har varit fruktansvärt varma, och på sätt och vis är de skönt, men jag gillar egentligen inte värme. Det gäller bara att dricka mycket vatten och försöka stå ut. Jag längtar till hösten.

Ännu en natt utan sömn, detta börjar återigen gå mig på nerverna. Jag kan inte sova utan mina sömntabletter, bara att acceptera läget. Min så kallade avvärjning av dom har gått åt helvete. Johanna anlände igår och just nu ligger hon och snarkar i min soffa. Jag är faktiskt avundsjuk på henne som kan sova.  Natten har gått relativt snabbt ändock, men den har varit trist. Jag får helt enkelt börja ta tabletterna igen, för så här kan jag fan inte leva. Har fått ett samtal nu på morgonkvisten av Anna på IFO, hon sa att hon var väldigt oroad över mitt mående och frågade mig om vad dom på kupén i falköping sa när dom ringde mig, så jag berättade. "Dom säger sig inte kunna hjälpa mig i dagsläget. De säger sig inte ha kompetensen att ta hand om en sån som mig." (vad i helvete menar dom med "en sån som dig"?) Anna berättade då att det har blivit nedskärningar där, men vad gör det? Borde dom inte hjälpa mig ändå? Iallafall, Anna sa att jag kunde börja gå hos henne en gång i veckan och prata, nu under sommaren. Det är uppenbart att inte en enda jävel vet vad dom ska göra med mig just nu. Det gör mig arg att dom bara "väntar" och ser vad som händer. Alla dessa kontakter, alltså vuxenpsyk, soc, IFO, stödteamet och kupéenheten i falköping vill lägga in mig på ett behandlingshem för missbruk, men eftersom jag sa att jag inte ville läggas in i tre månader för det, så har allt stannat. Men jag är van vid detta, samma visa varenda jävla gång. Inte har jag mycket förtroende till det så kallade skyddsnätet. Mest förbannad är jag på vuxenpsyk som mer eller mindre försvunnit totalt. "Vi kan inte hjälpa dig när du missbrukar alkoholen." Jävla bullshit! Det är ju mitt mående, mina psykiska problem som jag behöver hjälp med. Och visst, jag tar till alkohol och annat för att lindra den psykiska smärtan. För bara ett halvår sedan satt dom på vuxenpsyk och lovade mig en ny psykolog, hjälp till ett behandlingshem för mitt mående och en ordentlig medicinering. Vad har hänt? Medicineringen har varit rubbad under en längre tid och just i dagsläget slarvar jag med det. Någon psykologkontakt har jag inte hört ett skit om och behandlingshemmet vet ni ju redan hur de har gått. Jag blir besviken. Jag är helt enkelt utelämnad att försöka klara detta själv.

Det är olidligt varmt ute, och jag gillar inte när det är så här varmt. Jag föredrar när det är svalt. Idag kanske jag ska få ta årets första dopp i sjön. Pratade med Roland och Emma förut och frågade om vi skulle åka iväg ikväll och bada. De verkade lite sugna, så vi får se vad som händer. Jag hoppas på det iallafall! Annars så är det någon cykeltävling som går här i Götene, så ikväll ska det vara öltält på torget, och jag är lite sugen på att gå dit en sväng. Så eventuellt blir det öl och bad ikväll. Min mage har varit helt paj hela morgonen. Minns inte ens hur många gånger jag sprungit på toaletten. Rena rama helvetet. Och jag har det väldigt jobbigt med allergin just nu, nyser som en galning och näsan rinner och kliar som bara den! Fy tusan för detta! Nu ska jag ta mig en dusch och diska upp disken.

Idag blir de inget jävla tycka-synd-om-mig tjaffs. Hädanefter så behåller jag de för mig själv. Idag lyckades jag sova bort större delen av dagen, men inte känner jag mig utsövd för de. Jag sover så ytligt och oroligt, varför vet jag inte. Det enda vettiga jag gjort idag är att jag har tvättat kläder. Hade behövt städa, men det blir morgondagens projekt. Johanna kommer hit imorgon igen, vilket är väldigt kul. Så lite ordning vill jag allt ha innan hon kommer. Vi har planerat att åka till Göteborg i helgen med Maddis, och det kommer att bli jätte kul! Enda som oroar mig är min förbannade jävla mage som inte blivit bättre. Ständig smärta, springa på toaletten stup i kvarten och jag är uppblåst som fan. Jag har fan tröttnat på detta. Men jag ska försöka att ignorera smärtan och försöka ha kul ändå. Det var länge sen jag var i Göteborg, så det ska bli kul att vandra omkring i storstan. Ska införskaffa lite småskit som jag är i behov av och sen vet man ju aldrig om man hittar något annat skoj. På tal om ingenting så ska jag göra en eller fler nya piercingar och hoppas att den/dom blir gjorda nu i veckan. Vart dom ska sitta får ni gissa. Avslöjar inget ännu. Sen har jag även en eller flera tatueringar på gång, ibland är de bra att ha kontakter. Just nu har jag huvudvärk och har haft det hela dagen. Har det mer eller mindre alltid de nuförtiden. Det suger. Finns inget mer att skriva, eller jo, egentligen, men jag låter det vara osagt.

Jag faller hejdlöst. Försöker att greppa taget om något, men det är tomt. Ångest, röster, hopplöshet, tomhet, förtvivlan, blod, piller, yrsel, verklighetsflykt, mörka tankar... Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Allt känns bara så fucking jävla jobbigt. Jag famlar i mörkret utan att hitta ljus. I några månader nu har jag lyckats hålla relativ kontroll över mig själv, men nu rasar det. Jag försöker att vara stark och bita ihop, jag försöker leva ett "normalt liv", men jag är inte stark längre och jag kan inte leva normalt. Är jag dömd att för evigt känna så här? Ångesten har de senaste månaderna gått i vågor, men jag har klarat av att hantera den. Men inte längre. Nu letar jag ständigt efter saker som kan få mig att känna mig levande, och tro mig, det är så fel. Jag gör er besvikna, men jag orkar inte längre bry mig. Ni verkar inte se hur jag lider, eller så har jag blivit en jävligt duktig skådespelerska. Jag ber inte ens om hjälp längre, för inget verkar hjälpa. Vad hände med alla löften om att allt skulle bli bra? Det blir aldrig bra. Jag är rädd för mig själv. Mina skrik är stumma och jag verkar inte kunna nå ut. Det är bättre att hålla käften.

Rädda mig...

I söndags åkte Johanna hem och genast kändes lägenheten tom och tyst. Har idag tvättat eftersom hyresvärden äntligen fått tummen ur arslet och fixat tvättmaskinen. Och det var behövligt! Annars har jag inte alls gjort mycket idag, har varit på knepigt humör ända sen jag vaknade och jag har ingen aning om varför. Vi har ju alla dåliga dagar ibland. Imorgon ska jag fortsätta med att tvätta, hoppas på att mitt lilla paket kommer och så kommer Johanna hit igen! Meningen är att vi ska åka tillsammans upp till Arvika på onsdag, och jag hoppas verkligen på det. Jag behöver komma bort för ett par dagar. Men just nu krånglar magen enormt, så jag kanske får skjuta på resan någon dag. Blir nog illa tvungen att ringa vårdcentralen (igen) och be om något som kan stilla smärtan i magen. Jag väntar ju på att få en tid hos en magspeciallist, men det tar ju fan evigheter! Jag träffade en läkare för sisådär 1-2 månader sen som skulle skicka en remiss, och det enda jag fått veta är att speciallisten har fått remissen och att jag nu ska vänta på att få en tid. Fan, jag har inte tid att vänta, jag står inte ut med alla dessa problem som jag har med magen. Hela mitt liv är begränsat och rent ut sagt för jävligt tack vare problemen. Det är väl bara att invänta svar från dom. Samtidigt så oroar jag mig en del för vad orsaken är att min mage är så här, och självklart har jag gått igenom tiotusen olika scenarion för vad det är. Så jävla typiskt mig att analysera allting. Vi får helt enkelt hoppas på det bästa!

Jag må vara tragisk, men jag är fan helt galen i honom!

Och jag saknar dig så det gör ont.

I tisdags kom Johanna hit. Har varit skönt att ha någon nära, att slippa ensamheten. Fast hon måste tycka att jag är världens tråkigaste människa som bara sitter hemma hela dagarna. Fan, jag vill ju hitta på massor med henne, men jag har ingen ork alls. Jag hoppas att jag kan hitta på mer saker med henne nästa gång hon kommer hit. Hon har även frågat om jag vill åka med henne till Arvika på söndag och jag måste säga att jag är rätt sugen på det, men jag vet inte riktigt om mitt psyke klarar av det just nu. Jag mår fruktansvärt dåligt. Jag vill tugga av mig armarna och skrika ut i frustration. Detta håller inte länge till, jag blir galen! Det är så kopiöst mycket som rör sig i huvudet just nu, och jag får knappast ordning på något. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, känner mig så oerhört vilsen. Tomheten känns värre än någonsin och hur jag än försöker så kan jag inte fylla tomrummet. Jag hatar detta.

Jag är inte alls som ni tror.

Jag hade en mycket skum dröm under den lilla tiden jag sov. Jag drömde att jag var på ett gym och där träffade jag den vackraste människa jag någonsin skådat. När vi utbytte blickar så blev jag alldeles knäsvag. Jag var alldeles nerkärad i honom och jag visste att han kände samma för mig. Vi flirtade hejdlöst med varandra och jag visste att det var menat att vara vi, att han var den som kunde fylla mitt tomrum. Vi bestämde oss för att mötas efter duschen, men han dök aldrig upp. Han försvann. Det tog knäcken på mig och jag ramlar ihop och tårarna bara sprutar. Jag letar och letar men han är borta. Drömmen var hemsk och när jag vaknade upp märkte jag att jag även hade gråtit på riktigt. Jag hatar såna här drömmar, som är psykiskt påfrestande. Sen somnade jag om och drömde en ännu sjukare dröm. I drömmen slogs jag och Maddis mot dockor, som var stora som jättar. Helt sjukt. Men jag får skaka bort minnena av den första drömmen och ta och börja göra i ordning mig inför kvällen. Idag är det fest hos Emma, vilket var evigheter sen. Men det kommer nog att bli kul, min älskade Louise kommer också och vi har inte setts på jätte länge. Jag mår egentligen skit, men jag försöker att inte bry mig, jag ska ju få dricka alkohol och träffa roliga människor! Jag får låtsas att allt är bra...